Suomen suurin matkablogiyhteisö

Destinationer

Browsing Category

Allmänt

Som ett hål i bröstkorgen

Tänk att det kan kännas så tomt. Min Tähti. Min älskling som kom till mig som en livrädd unge och utvecklades till en kaxig diva. Stod någon av hennes vänner i ett hörn kunde hon få för sig att hon skulle dit. Hon tog sats, sprang med god fart och tryckte sig in mellan väggen och marsvinet, som blev så rädd att hon flyttade pä sig och Tähti stod nöjd kvar.

Hon knuffade på husen för att dom skulle stå som hon ville. Vissa hus fick hon på något sätt in nosen under och lyfte upp för att sedan springa in/ut ur dom och låta dom falla ner. Hennes underbara utstående öron med sin kala fläck bakom. Som jag älskat att pussa där och känna värmen mot läpparna. Och hennes steg, alltid så bestämda. Och det underbara luggen hon hade på huvudet och som varierade mellan att ligga framåt a la Trump eller stå rakt upp.

När Teija kom till mig var Tähti lite väl ivrig, så Teija gömde sig i ett hus för att vara ifred. Men Tähti körde in hela huvudet genom fönsteröppningen varpå Teija gallskriker. Och Tähti tar ut huvudet och tittar på mig med sina mest oskyldiga ögon. Dom hon alltid hade när hon fick skäll. Hon var den där typen som man både skällde mest på men även skrattade mest åt.

Men så fick hon svårt att äta. I somras trodde vi det var löst efter ett veterinärbesök. Men så kom det igen, och problemet satt i en tand som fått en fraktur, vilket även lett till en knöl på halsen. Så en operation var nödvändig och genomfördes i torsdags. Fredagen var jag strålande glad, för hon åt försiktigt hö och gurka. Men så försämrades det i lördags och på kvällen ville/kunde hon inte svälja. Så jag kunde inte få i henne näring.

Vi hade en tid bokad dagen efter för att ta bort stygnen men jag ställde in mig på avlivning. För veterinären jag  ringde och rådfrågade pratade om att dom kunde ge vätska och smärtstillande, men vad hjälper det när kroppen inte kan få i sig någon näring och hon redan var svag?

Men det blev ingen avlivning heller. Jag höll koll hela kvällen och på natten när jag hade henne i sängen märkte jag att hon blivit ännu svagare. Jag tog upp dom andra marsvinen och Tähti somnade in med dom närvarande.

Allt hopp, all tid och pengar för drömmen att hon skulle kunna äta bra igen. Men så slutar det med att en tand tar död på min älskling. Det känns bara fruktansvärt just nu.

Bara jag och världen

Florens år 2014. Jag sitter i en taxi från flygplatsen in till centrum. Förutom chauffören är det bara jag och min klump av nervositet ombord. Jag har tvingats inse att vänner och familj inte har samma intresse för att resa som jag har, så vill jag komma någonstans måste jag åka själv.
Jag tittar ut genom taxins fönster och tänker: Det är ju bara ett par dagar. Om du inte gillar det är det snart över.

Det visade sig bli många fler dagar. Och många fler platser. Nu är det faktiskt 6,5 år sedan jag reste med sällskap.
Klumpen av nervositet har minskat och ersatts med iver.
Lite nervositet finns kvar, men det gör känslan av att ha klarat det desto intensivare. För det är en enorm kick att ha klarat sig själv på platser som är så ofattbart långt bort från hemmets trygga vrå.

En dagstur från Argentina till Uruguay
Vandring genom nationalparken på Aruba.
Utflykt till Mekongdeltat från Ho Chi Minh-staden i Vietnam.
En busstur för att uppleva Abu Dhabi innan det bar av tillbaka till Dubai.
Möta en flock apor i Malaysia, bara jag och dom omgivna av regnskog….

Det är inget “vi” som har gjort det. Utan det är jag. Det är en magisk känsla att titta på bilderna jag tagit och inse: Jag klarade det. Jag fick uppleva det.
Mångas reaktion på att jag reser utan sällskap är: Ja man träffar säkert mycket folk när man reser.
Men jag behöver ingen vid min sida. Jag är nöjd med mitt eget sällskap. Jag behöver ingen annan för att ta mig dit jag vill och göra det jag vill. En fantastisk känsla att bära med sig.

Avslutar med ett bra citat för soloresenärer, och andra med förstås.
“If you make friends with yourself you will never be alone.”

Nu kan jag inte hålla mig längre…

Tänk, vi närmar oss november. En månad som jag anser vara ganska tråkig. Löven har fallit, regn, mörker och i princip bara en väntetid fram till december med sina ljus och dekorationer.
Jag behövde helt enkelt en strimma ljus i höstmörkret, så därför bokade jag en resa som kommer ske i slutet av månaden. Och jag är så laddad att jag bara klarat av att hålla tyst om det runt 24 timmar(ganska bra ändå)

Vad är det då för land där på kartan, inklämt mellan Ryssland och Turkiet som jag ska åka till? Jo Georgien. Ett land som varit helt okänt för mig fram till för något år sedan då jag sakta började få upp ögonen för det, och i år har mitt intresse för huvudstaden Tbilisi skjutit i höjden. Jag vet egentligen inte mycket om staden, men jag har fått för mig att den är jättemysig och att jag kommer må som en prinsessa när jag strosar runt i staden med en mugg varm choklad i handen.
Så nu är det bokat, jag är taggad och november känns något ljusare.


Bild från när-och-vart.se

Soliga lördagar

De två senaste lördagarna har bjudit på solsken och jag har passat på att ta promenader ute i naturen.
I detta inlägg ska ni få följa med på en del av promenaden jag gjorde förra lördagen.

Jag befinner mig alltså i min hemstad Mariestad där jag började med att gå ner till ån Tidan, till ett område som kallas Universitetsparken då det skapats ytor som är till för Göteborgs Universitets trädgårds- och hantverksutbildningar. En av dessa ytor är denna trädgård som nu till hösten börjar se lite vissen ut på sina ställen men som ändå är trevlig att besöka.

Min promenad gick vidare längs Tidan och dess utlopp i Vänern. Jag gick igenom området Ekudden medan jag lät mobilen ligga i jackfickan för jag ville inte fota utan njuta för fullt av naturen. Korna som går i hagen vid Ekudden varje sommar har tagits in, men när jag gått förbi Ekudden och kommit till Bäcken så får jag syn på ett gäng som fortfarande går ute och betar.

Bäcken är ett område jag ofta går till. Det ligger vackert vid Vänern omgiven av grönska. Denna byggnad fungerar som cafè på sommaren, då även minifolfbanan strax intill är öppen.
En fin dag som denna hade det nog varit gott om folk om det varit sommaröppet, men nu var det helt tomt och jag stod för mig själv och njöt av vågornas ljud.
Jag är lyckligt lottad som har en så vacker, avkopplande promenad i närheten.