Destinationer

All Posts By

jossu

Vilket jävla liv

Min 35-års dag är bara ca. en månad bort. På något sätt känns den extra speciell, och jag tror att det beror på att så mycket känns rätt och att det därmed verkligen är läge att fira.
Men det är också läge att titta tillbaka, även om det svider. För att se hur långt jag faktiskt har kommit. Dessutom har jag fått en del nya läsare som jag inte tror har fått någon inblick i det mörka utan det har i princip bara varit “Tjosan, jag är ute och reser och har det så trevligt”.

Det började ju rätt bra. Enda barnet till två finska föräldrar, båda närvarande i mitt liv både då och nu. Men det jag minns mest från barndomen är ändå osäkerheten. Övervikten, när lärarna skulle försöka uttala mitt efternamn fick jag en klump av oro i magen, rädslan att vara långsam på stafetterna under skolgympan och förstöra för laget…
En sak till minns jag såklart från barndomen-övergreppet. Jag har skrivit om det här i min förra blogg. Om det nu går att se med tanke på att Nouw fungerar sisådär. Ifall det inte kommer upp ska jag ta det kortfattat. En okänd man, ca 35 år av arabiskt ursprung, kommer emot mig när jag är på promenad. Jag försöker gå ifrån honom med står snart med ryggen mot ett staket. Ett lågt staket men är du 9-10 år och så förlamad av rädsla tänker du inte på att vända dig om och klättra över. Jag vågade dessutom inte släppa honom med blicken.
Han lyfter på min klänning och pussar mig där nere. Då släpper min förlamning och övergår till panik.
Jag kastar mig förbi honom, skriker att jag vill hem. Han får tag i mina armar bakifrån, men som tur är har han handsvett så jag glider ur hans grepp och kan springa hem.
Polisen hittade aldrig gärningsmannen. Han kunde fortsätta sitt liv, medan mitt liv verkligen förändrades. Och jag minns än idag hur jävla rädd jag var när han kom emot mig.


Min högstadietid, och jag fungerade fortfarande rätt bra. Det var en tid då mobilerna, framförallt Nokias 3310, började slå igenom. Internet likaså, även om det tog E-V-I-G-H-E-T-E-R att få en bild uppladdad
Alla tjejer hade Savann-byxor. Jag också. För osäkerheten fanns kvar, och nu gällde det verkligen att passa in. Jag hade fått en ätstörning. Jag hade gått från en av dom bästa i klassen under låg- och mellanstadiet till att vara en av dom sämsta.
Det jag levde för förutom marsvin, och skulle leva för under kommande 12 åren var hästarna. Jag red på ridskola en gång i veckan och spenderade mycket tid där. Där fick jag en stor kompiskrets, fick tuffa till mig lite då det inte funkar att vara osäker bland hästar och mötte min stora hästkärlek Adam.

Artikkeli jatkuu mainoksen jälkeen

Gymnasietiden började det riktiga helvetet. Deprimerad, skolk, fel sorts killar, alkohol… Jag har nog hunnit gå igenom i princip varenda sätt att skada mig själv förutom att sälja sex och ta droger. Och så höll det på i många år. Ett tag var jag säker på att jag skulle träffa på en kille som skulle misshandla mig. Allt gick ju fel, så det var väl självklart att jag skulle få detta pricken över i:et. Som tur var blev det inte så.
I allt detta fanns Adam fortfarande kvar som en räddande ängel. Jag fick rida honom nästan varje lektion då ingen annan ville ha honom. När jag mådde som sämst så var det som att han förbättrade sig ännu mer, och jag cyklade ofta hem från stallet med en bubblande känsla av lycka i kroppen p.g.a att det gått så bra under ridlektionen.


Sedan hände något. Jag insåg att jag måste sluta med det destruktiva för att ha en chans att må bra. Med åren hade jag insett att problemet inte var depression utan att jag inte orkade med att plugga/praktisera på heltid.
Så sjukskriven och med en beslutsamhet skulle jag börja må bra. Men hur ska man göra det när man är arbetslös och har myndigheter som verkar göra allt för att man ska må ännu sämre? Ett tag sa jag att om jag slapp Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan skulle jag orka jobba 50% istället för 25.
Nu följde år där jag kastades från praktik till praktik som inte ledde någonstans, lögner från arbetsförmedlare, bidrag som utan förvarning halverades, läkare vars hjälp bestod av kommentarer som “Ja men du kan ju inte ha ångest hela livet” utan att ge något konkret tips på hur ångesten skulle försvinna….
Och där satt jag fast. För ingen arbetsgivare imponeras av att man spenderat åren med att gråta och skära sig i handlederna istället för att plugga och arbeta.
Mitt i allt såldes Adam. När jag fick höra det visste jag inte om jag skulle gråta, spy eller svimma. Hela mitt liv rämnade. Sedan han försvann försökte jag bibehålla hästintresset. Men det var för tomt utan honom, så jag var tvungen att sluta med ridningen.
Än idag, 13 år senare, drömmer jag om honom ibland. Att han är tillbaka. Att jag får pussa på hans mule igen. Att han lutar sitt huvud mot mig för att bli kliad i öronen. Att vi tar oss över hinder fast vi både är osäkra när det kommer till hoppning. Att det är vi igen.

Till slut kom vad som kändes som sista chansen för mig. Samhall. Jag började praktisera där på 25% som sedan utökades till 50%. Då hände något helt magiskt. Jag fick en tillfällig anställning på 1 år. Ett helt år utan Arbetsförmedling, försörjningsstöd och Försäkringskassan! Att slippa dom gav så bra effekt att jag fick ytterligare ett års anställning, denna gången orkade jag 75%.
Anställningsperioden närmade sig sitt slut. Det fanns ingen möjlighet att få förlängt ytterligare ett år, utan på Samhall är det max 2 år med sådan tillfällig anställning. Jag var livrädd för livet som arbetslös, och att allt jag gjort skulle vara förgäves. För med tiden hade myndigheterna tryckt ner mig så att jag bara orkat jobba 25% igen.
Men så fick jag fast anställning! Och det kändes som att mitt liv var räddat, och det stämmer nog.
För när fruktan över livet som arbetslös var borta mådde jag bättre, och kunde fokusera på att må ännu bättre.

Idag mår jag bättre än någonsin. Jag lever ett lagom liv. Jag jobbar lagom mycket. Bloggar och läser era bloggar lagom mycket. Jag har märkt att för mycket skärmtid stressar mig och därför har jag inte möjlighet att läsa era bloggar så ofta och så mycket som jag egentligen skulle vilja.
Jag reser lagom mycket. Jag är trots allt ganska hemmakär, men det är skönt att komma bort ibland och få ny energi och återhämtning så jag orkar jobba igen.
Jag gråter ibland. Jag får ångest ibland. Ibland kommer lusten att skära mig igen. Men det är bara en känsla, och jag har full kontroll och kan avstå från det.

Jag vill tacka hästarna och marsvinen som berikat mitt liv och fått mig att stå ut. Och så vill jag rikta en innerlig önskan att dom som beslutar om försörjningsstöd, Arbetsförmedling etc själva skulle få uppleva några år som sjuka. Så många liv dom förstör. Mitt hjärta blöder för dom jag träffat på, som är sjuka och fast i samma ekorrhjul som jag var i, och som inte tar sig ur det.

Elite Park Avenue Hotel, Göteborg

Före och efter min resa till New York bodde jag på hotell i Göteborg. Jag brukar oftast flyga från Landvetter då det blir väldigt smidigt för mig. Jag kan välja att hoppa på tåget från jobbet och åka direkt till Göteborg, och i och med att jag redan har en giltig biljett för en del av resan så betalar jag endast 72 kronor.
Går planet väldigt tidigt på morgonen brukar jag sova på något av hotellen vid flygplatsen, men denna gången var det något senare avgång och alltså perfekt tillfälle att prova på ett av hotellen i centrala Göteborg.

Jag valde Elite Park Avenue, ett 4-stjärnigt hotell med ypperligt läge både för den som vill upptäcka Göteborg och för den som likt mig ska vidare till flygplatsen. Det ligger på Avenyn så det är nära till det mesta som Göteborg har att erbjuda.
För den som inte vill äta på någon av avenyns alla restauranger har hotellet två restauranger. Eller, om man likt mig varit vaken sedan 4.15 och vill ha något i magen innan läggdags utan att behöva vänta, finns Coop bara ett par minuter ifrån.

Som sagt hade jag vaknat tidigt och längtade efter en kort tv-kväll och sedan en god natts sömn. Så jag drog inte nytta av allt hotellet hade att erbjuda- som gym och relaxavdelning med två bastun och en liten pool.
Men desto mer drog jag nytta av badkaret i mitt badrum. Jag hade inte badat badkar sedan mitt badrum renoverades för flera år sedan och dom ersatte mitt kar med en dusch. Så skönt det var att krypa ner i det varma vattnet, och så avslappnad jag blev, vilket gjorde det ännu lättare att somna.

Morgonen efter väntade en god frukostbuffè innan jag tog mina saker, checkade ut och gick till hållplatsen Berzeliigatan där Flygbussarna stannar. En promenad som tog knappt 5 minuter. Som sagt, ypperligt läge.

“Jag ska bara” i New York

En kollega kallar mig ibland för “Jag ska bara” då det är en fras jag ofta använder. Den delen av mig var väldigt närvarande dagen då Central Park skulle besökas.
Jag går av vid metrostationen på Lexington Avenue istället för att åka ytterligare en station och hamna vid parken. För jag vill se byggnaderna i närheten av parken först. Jag kollar upp åt vilket håll parken är och börjar gå ditåt. “Det kommer gå fort” tänker jag. “Snart strosar jag i parken och det kommer bli så mysigt.”

Sen händer någonting. Det blir “Åh vad är det där för byggnad?” och jag ska bara gå ner för en gata för att kolla lite närmare och sedan fortsätta mot Central Park. Det händer så pass många gånger att jag till slut står vid Grand Central-stationen, ca 20 minuters promenad söderut från Central Park.

Artikkeli jatkuu mainoksen jälkeen


Artikkeli jatkuu mainoksen jälkeen

När jag ändå är i närheten kan jag lika gärna gå till Central Park via Fifth Avenue, så jag får passera Rockefeller Center där jag inte har varit än. Men inte ens det lyckas, för jag hittar en till fin byggnad som jag bara ska fota. Och mittemot den ligger Bryant Park som jag tänker vore trevlig att gå igenom. Parken visar sig ha en skridskobana, vilket är så trevligt att jag blir sittande ett bra tag.

Nu kommer fokuset och jag tar mig faktiskt åt rätt håll. Efter en kort vilopaus utanför Rockefeller Center och dess skridskobana är jag framme vid Grand Army Plaza, precis vid parken. Jag köper en falafelrulle och slår mig ner på en bänk i närheten av statyn som hedrar William Tecumseh Sherman. Det är över 3 timmar sen jag tänkte att jag snart är i parken.
Men i nästa NY-inlägg har mina ben fått vila, jag är mätt och fokuserad. Dessutom fortsätter solen att skina. Perfekt för att äntligen gå in i parken med andra ord.

Norrut- Med trevliga stopp längs vägen

Från Manhattans sydligaste del rör jag mig norrut. Men inte alltför länge, för jag kommer fram till Trinity Church med sin vackra, gotiska stil. Jag ser människor gå in och jag blir nyfiken på interiören. För att komma in måste man passera en säkerhetskontroll, vilket känns riktigt sorgligt. Att det ska behövas skyltar och kontroller för att folk inte ska ta med sig vapen in i kyrkan.

Artikkeli jatkuu mainoksen jälkeen

Trots den fina interiören med dom målade fönstren blir mitt besök väldigt kort. Ljudet av en borrmaskin(?) ekar i kyrkan så det känns inte det minsta rofyllt. Då känns t.o.m dom vältrafikerade gatorna mer fridfulla.
Jag promenerar vidare mot mitt nästa stopp. Med tanke på dekorationerna kan ni kanske ana att det är kvarteret Chinatown.

Artikkeli jatkuu mainoksen jälkeen

Nu blir det en lång promenad då jag fortsätter norrut och slutligen hamnar på gatan Fifth Avenue. Solen håller på att gå ner när jag passerar Empire State Building, och när jag är framme vid New York Public Library har stadens ljus börjat tändas upp.

Apropå stadens ljus. Vi avslutar bland ljusen, reklamen och folket på Times Square. I nästa inlägg har solen gått upp igen och det bjuds på ytterligare en molnfri dag. Perfekt för en fortsatt promenad med andra ord.

Artikkeli jatkuu mainoksen jälkeen