Min 35-års dag är bara ca. en månad bort. På något sätt känns den extra speciell, och jag tror att det beror på att så mycket känns rätt och att det därmed verkligen är läge att fira.
Men det är också läge att titta tillbaka, även om det svider. För att se hur långt jag faktiskt har kommit. Dessutom har jag fått en del nya läsare som jag inte tror har fått någon inblick i det mörka utan det har i princip bara varit “Tjosan, jag är ute och reser och har det så trevligt”.
Det började ju rätt bra. Enda barnet till två finska föräldrar, båda närvarande i mitt liv både då och nu. Men det jag minns mest från barndomen är ändå osäkerheten. Övervikten, när lärarna skulle försöka uttala mitt efternamn fick jag en klump av oro i magen, rädslan att vara långsam på stafetterna under skolgympan och förstöra för laget…
En sak till minns jag såklart från barndomen-övergreppet. Jag har skrivit om det här i min förra blogg. Om det nu går att se med tanke på att Nouw fungerar sisådär. Ifall det inte kommer upp ska jag ta det kortfattat. En okänd man, ca 35 år av arabiskt ursprung, kommer emot mig när jag är på promenad. Jag försöker gå ifrån honom med står snart med ryggen mot ett staket. Ett lågt staket men är du 9-10 år och så förlamad av rädsla tänker du inte på att vända dig om och klättra över. Jag vågade dessutom inte släppa honom med blicken.
Han lyfter på min klänning och pussar mig där nere. Då släpper min förlamning och övergår till panik.
Jag kastar mig förbi honom, skriker att jag vill hem. Han får tag i mina armar bakifrån, men som tur är har han handsvett så jag glider ur hans grepp och kan springa hem.
Polisen hittade aldrig gärningsmannen. Han kunde fortsätta sitt liv, medan mitt liv verkligen förändrades. Och jag minns än idag hur jävla rädd jag var när han kom emot mig.
Min högstadietid, och jag fungerade fortfarande rätt bra. Det var en tid då mobilerna, framförallt Nokias 3310, började slå igenom. Internet likaså, även om det tog E-V-I-G-H-E-T-E-R att få en bild uppladdad
Alla tjejer hade Savann-byxor. Jag också. För osäkerheten fanns kvar, och nu gällde det verkligen att passa in. Jag hade fått en ätstörning. Jag hade gått från en av dom bästa i klassen under låg- och mellanstadiet till att vara en av dom sämsta.
Det jag levde för förutom marsvin, och skulle leva för under kommande 12 åren var hästarna. Jag red på ridskola en gång i veckan och spenderade mycket tid där. Där fick jag en stor kompiskrets, fick tuffa till mig lite då det inte funkar att vara osäker bland hästar och mötte min stora hästkärlek Adam.
Gymnasietiden började det riktiga helvetet. Deprimerad, skolk, fel sorts killar, alkohol… Jag har nog hunnit gå igenom i princip varenda sätt att skada mig själv förutom att sälja sex och ta droger. Och så höll det på i många år. Ett tag var jag säker på att jag skulle träffa på en kille som skulle misshandla mig. Allt gick ju fel, så det var väl självklart att jag skulle få detta pricken över i:et. Som tur var blev det inte så.
I allt detta fanns Adam fortfarande kvar som en räddande ängel. Jag fick rida honom nästan varje lektion då ingen annan ville ha honom. När jag mådde som sämst så var det som att han förbättrade sig ännu mer, och jag cyklade ofta hem från stallet med en bubblande känsla av lycka i kroppen p.g.a att det gått så bra under ridlektionen.
Sedan hände något. Jag insåg att jag måste sluta med det destruktiva för att ha en chans att må bra. Med åren hade jag insett att problemet inte var depression utan att jag inte orkade med att plugga/praktisera på heltid.
Så sjukskriven och med en beslutsamhet skulle jag börja må bra. Men hur ska man göra det när man är arbetslös och har myndigheter som verkar göra allt för att man ska må ännu sämre? Ett tag sa jag att om jag slapp Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan skulle jag orka jobba 50% istället för 25.
Nu följde år där jag kastades från praktik till praktik som inte ledde någonstans, lögner från arbetsförmedlare, bidrag som utan förvarning halverades, läkare vars hjälp bestod av kommentarer som “Ja men du kan ju inte ha ångest hela livet” utan att ge något konkret tips på hur ångesten skulle försvinna….
Och där satt jag fast. För ingen arbetsgivare imponeras av att man spenderat åren med att gråta och skära sig i handlederna istället för att plugga och arbeta.
Mitt i allt såldes Adam. När jag fick höra det visste jag inte om jag skulle gråta, spy eller svimma. Hela mitt liv rämnade. Sedan han försvann försökte jag bibehålla hästintresset. Men det var för tomt utan honom, så jag var tvungen att sluta med ridningen.
Än idag, 13 år senare, drömmer jag om honom ibland. Att han är tillbaka. Att jag får pussa på hans mule igen. Att han lutar sitt huvud mot mig för att bli kliad i öronen. Att vi tar oss över hinder fast vi både är osäkra när det kommer till hoppning. Att det är vi igen.
Till slut kom vad som kändes som sista chansen för mig. Samhall. Jag började praktisera där på 25% som sedan utökades till 50%. Då hände något helt magiskt. Jag fick en tillfällig anställning på 1 år. Ett helt år utan Arbetsförmedling, försörjningsstöd och Försäkringskassan! Att slippa dom gav så bra effekt att jag fick ytterligare ett års anställning, denna gången orkade jag 75%.
Anställningsperioden närmade sig sitt slut. Det fanns ingen möjlighet att få förlängt ytterligare ett år, utan på Samhall är det max 2 år med sådan tillfällig anställning. Jag var livrädd för livet som arbetslös, och att allt jag gjort skulle vara förgäves. För med tiden hade myndigheterna tryckt ner mig så att jag bara orkat jobba 25% igen.
Men så fick jag fast anställning! Och det kändes som att mitt liv var räddat, och det stämmer nog.
För när fruktan över livet som arbetslös var borta mådde jag bättre, och kunde fokusera på att må ännu bättre.
Idag mår jag bättre än någonsin. Jag lever ett lagom liv. Jag jobbar lagom mycket. Bloggar och läser era bloggar lagom mycket. Jag har märkt att för mycket skärmtid stressar mig och därför har jag inte möjlighet att läsa era bloggar så ofta och så mycket som jag egentligen skulle vilja.
Jag reser lagom mycket. Jag är trots allt ganska hemmakär, men det är skönt att komma bort ibland och få ny energi och återhämtning så jag orkar jobba igen.
Jag gråter ibland. Jag får ångest ibland. Ibland kommer lusten att skära mig igen. Men det är bara en känsla, och jag har full kontroll och kan avstå från det.
Jag vill tacka hästarna och marsvinen som berikat mitt liv och fått mig att stå ut. Och så vill jag rikta en innerlig önskan att dom som beslutar om försörjningsstöd, Arbetsförmedling etc själva skulle få uppleva några år som sjuka. Så många liv dom förstör. Mitt hjärta blöder för dom jag träffat på, som är sjuka och fast i samma ekorrhjul som jag var i, och som inte tar sig ur det.
