Bron över floden Kwai

Har ni hört den titeln? Jag visste att det finns en film som heter så, men inte att den bron faktiskt existerar. Det är det jag älskar med att söka på dagsutflykter, man hittar så mycket nytt. Platser man inte visste fanns.

Det är 1 maj, dagen efter min födelsedag och jag sitter i en taxi och hatar mig själv. Jag skulle ju vara i god tid! Jag tittar på klockan, överväger att säga åt taxichauffören att vända tillbaka för det är nog ingen idè. Men jag brukar ha tur, och jag kan ju inte återvända utan att ens ha försökt.
Taxin är på väg till tågstationen Thon Buri. Jag oroar mig för om jag ska hinna köpa biljett och hitta rätt. Men när taxin kommer fram drar jag en suck av lättnad, stationen är liten. En byggnad dit man köar för att köpa biljetter, toaletter och ett cafe. Och två tågspår några meter ifrån.
Jag kommer direkt fram till disken, köper tur- och returbiljetter för 200 baht(62 kr) och får t.o.m vänta några minuter innan tåget som det står Bangkok-Nam Tok på rullar in på stationen. Det ska ta mig 2,5 timme västerut. Tredje klass har träbänkar och små, gamla fläktar i taket. Men fönstren går att öppna så det fläktar ändå skönt. Tåget startar, passerar sakta tätt inpå människors bostäder för att sedan få upp farten. Och sedan byts storstaden ut mot risfält och annan grönska.

Jag kliver av i Kanchanaburi, en utflykt jag valt för att jag vill se mer av Thailand än bara storstad och tempel. Och platsen känns som en bra kontrast till Bangkok. Den tågstationen är som den i Thon Buri. Där finns biljettdisk, toaletter och en liten shop. När jag går från stationen är det inte en jättebra kontrast. Det är en liten stad, trafik och ingen grönska i sikte. Men så kommer jag till floden.

Jag går över floden och på andra sidan väntar ännu mer grönska. Samt kor, lösspringande höns, skällande hundar och fruktträd. Här har vi kontrasten jag ville uppleva.

Jag går tillbaka över floden och in i staden. Där handlar jag lite ät- och drickbart innan jag går till bron som lockar så många turister, och därmed försäljare.
Varför den lockar turister?

Under Andra Världskriget ville den japanska armèn kunna transportera soldater och vapen till den burmesiska fronten där dom krigade mot britterna. Därför tvingades krigsfångar tillsammans med sydostasiatiska civila att bygga en järnväg. Järnvägen är känd under namnet Death Railway p.g.a dom ca. 100 000 som dog under byggandet. I Kanchanaburi finns en gravplats där närmare 7000 av dom avlidna ligger.
En del av järnvägen är fortfarande i bruk, den går mellan Nong Pladuk och Nam Tok. Och det är just den delen man åker på när man tar tåget hit från Bangkok.

I bygget ingick bl.a två järnvägsbroar över floden som då hette Maeklong, en i trä och en i stål.
Båda broarna utsattes för bombanfall och därför finns endast den i stål kvar, renoverad 1946.
Det är byggandet av denna som var inspiration till romanen och filmen Bron över Floden Kwai.
Efter filmens succè började turisterna att besöka bron, och därför döptes floden om till Khwae. Ordet Kwai betyder buffel på thailändska, därav den annorlunda stavningen på floden.

Oavsett vad man väljer att kalla floden är det vackert. Och Kanchanaburi visade sig vara en utmärkt plats både för den med intresse för natur och den som vill känna historiens vingslag. Många stannar en längre tid och besöker fler platser på Death Railway och Erawans Nationalpark. Men det får ni läsa om någon annanstans, för det är dags för mig att bege mig tillbaka till tågstationen och mot Bangkok. Berikad med nya minnen och en vattenflaska. Den har fått följa med hem för att ersätta den tråkiga Loka-flaskan jag använder på jobbet.

På hemvägen hoppar jag av en station innan Thon buri, vid Jaran Sanitwong. Eftersom den ligger vid en metrostation blir det smidigt att åka vidare därifrån in till Chinatown för en bit mat innan jag beger mig till hotellet för att få välbehövlig vila.