Min 35-års dag är bara ca. en månad bort. På något sätt känns den extra speciell, och jag tror att det beror på att så mycket känns rätt och att det därmed verkligen är läge att fira.
Men det är också läge att titta tillbaka, även om det svider. För att se hur långt jag faktiskt har kommit. Dessutom har jag fått en del nya läsare som jag inte tror har fått någon inblick i det mörka utan det har i princip bara varit “Tjosan, jag är ute och reser och har det så trevligt”.
Det började ju rätt bra. Enda barnet till två finska föräldrar, båda närvarande i mitt liv både då och nu. Men det jag minns mest från barndomen är ändå osäkerheten. Övervikten, när lärarna skulle försöka uttala mitt efternamn fick jag en klump av oro i magen, rädslan att vara långsam på stafetterna under skolgympan och förstöra för laget…
En sak till minns jag såklart från barndomen-övergreppet. Jag har skrivit om det här i min förra blogg. Om det nu går att se med tanke på att Nouw fungerar sisådär. Ifall det inte kommer upp ska jag ta det kortfattat. En okänd man, ca 35 år av arabiskt ursprung, kommer emot mig när jag är på promenad. Jag försöker gå ifrån honom med står snart med ryggen mot ett staket. Ett lågt staket men är du 9-10 år och så förlamad av rädsla tänker du inte på att vända dig om och klättra över. Jag vågade dessutom inte släppa honom med blicken.
Han lyfter på min klänning och pussar mig där nere. Då släpper min förlamning och övergår till panik.
Jag kastar mig förbi honom, skriker att jag vill hem. Han får tag i mina armar bakifrån, men som tur är har han handsvett så jag glider ur hans grepp och kan springa hem.
Polisen hittade aldrig gärningsmannen. Han kunde fortsätta sitt liv, medan mitt liv verkligen förändrades. Och jag minns än idag hur jävla rädd jag var när han kom emot mig.
Min högstadietid, och jag fungerade fortfarande rätt bra. Det var en tid då mobilerna, framförallt Nokias 3310, började slå igenom. Internet likaså, även om det tog E-V-I-G-H-E-T-E-R att få en bild uppladdad
Alla tjejer hade Savann-byxor. Jag också. För osäkerheten fanns kvar, och nu gällde det verkligen att passa in. Jag hade fått en ätstörning. Jag hade gått från en av dom bästa i klassen under låg- och mellanstadiet till att vara en av dom sämsta.
Det jag levde för förutom marsvin, och skulle leva för under kommande 12 åren var hästarna. Jag red på ridskola en gång i veckan och spenderade mycket tid där. Där fick jag en stor kompiskrets, fick tuffa till mig lite då det inte funkar att vara osäker bland hästar och mötte min stora hästkärlek Adam.
Gymnasietiden började det riktiga helvetet. Deprimerad, skolk, fel sorts killar, alkohol… Jag har nog hunnit gå igenom i princip varenda sätt att skada mig själv förutom att sälja sex och ta droger. Och så höll det på i många år. Ett tag var jag säker på att jag skulle träffa på en kille som skulle misshandla mig. Allt gick ju fel, så det var väl självklart att jag skulle få detta pricken över i:et. Som tur var blev det inte så.
I allt detta fanns Adam fortfarande kvar som en räddande ängel. Jag fick rida honom nästan varje lektion då ingen annan ville ha honom. När jag mådde som sämst så var det som att han förbättrade sig ännu mer, och jag cyklade ofta hem från stallet med en bubblande känsla av lycka i kroppen p.g.a att det gått så bra under ridlektionen.
Sedan hände något. Jag insåg att jag måste sluta med det destruktiva för att ha en chans att må bra. Med åren hade jag insett att problemet inte var depression utan att jag inte orkade med att plugga/praktisera på heltid.
Så sjukskriven och med en beslutsamhet skulle jag börja må bra. Men hur ska man göra det när man är arbetslös och har myndigheter som verkar göra allt för att man ska må ännu sämre? Ett tag sa jag att om jag slapp Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan skulle jag orka jobba 50% istället för 25.
Nu följde år där jag kastades från praktik till praktik som inte ledde någonstans, lögner från arbetsförmedlare, bidrag som utan förvarning halverades, läkare vars hjälp bestod av kommentarer som “Ja men du kan ju inte ha ångest hela livet” utan att ge något konkret tips på hur ångesten skulle försvinna….
Och där satt jag fast. För ingen arbetsgivare imponeras av att man spenderat åren med att gråta och skära sig i handlederna istället för att plugga och arbeta.
Mitt i allt såldes Adam. När jag fick höra det visste jag inte om jag skulle gråta, spy eller svimma. Hela mitt liv rämnade. Sedan han försvann försökte jag bibehålla hästintresset. Men det var för tomt utan honom, så jag var tvungen att sluta med ridningen.
Än idag, 13 år senare, drömmer jag om honom ibland. Att han är tillbaka. Att jag får pussa på hans mule igen. Att han lutar sitt huvud mot mig för att bli kliad i öronen. Att vi tar oss över hinder fast vi både är osäkra när det kommer till hoppning. Att det är vi igen.
Till slut kom vad som kändes som sista chansen för mig. Samhall. Jag började praktisera där på 25% som sedan utökades till 50%. Då hände något helt magiskt. Jag fick en tillfällig anställning på 1 år. Ett helt år utan Arbetsförmedling, försörjningsstöd och Försäkringskassan! Att slippa dom gav så bra effekt att jag fick ytterligare ett års anställning, denna gången orkade jag 75%.
Anställningsperioden närmade sig sitt slut. Det fanns ingen möjlighet att få förlängt ytterligare ett år, utan på Samhall är det max 2 år med sådan tillfällig anställning. Jag var livrädd för livet som arbetslös, och att allt jag gjort skulle vara förgäves. För med tiden hade myndigheterna tryckt ner mig så att jag bara orkat jobba 25% igen.
Men så fick jag fast anställning! Och det kändes som att mitt liv var räddat, och det stämmer nog.
För när fruktan över livet som arbetslös var borta mådde jag bättre, och kunde fokusera på att må ännu bättre.
Idag mår jag bättre än någonsin. Jag lever ett lagom liv. Jag jobbar lagom mycket. Bloggar och läser era bloggar lagom mycket. Jag har märkt att för mycket skärmtid stressar mig och därför har jag inte möjlighet att läsa era bloggar så ofta och så mycket som jag egentligen skulle vilja.
Jag reser lagom mycket. Jag är trots allt ganska hemmakär, men det är skönt att komma bort ibland och få ny energi och återhämtning så jag orkar jobba igen.
Jag gråter ibland. Jag får ångest ibland. Ibland kommer lusten att skära mig igen. Men det är bara en känsla, och jag har full kontroll och kan avstå från det.
Jag vill tacka hästarna och marsvinen som berikat mitt liv och fått mig att stå ut. Och så vill jag rikta en innerlig önskan att dom som beslutar om försörjningsstöd, Arbetsförmedling etc själva skulle få uppleva några år som sjuka. Så många liv dom förstör. Mitt hjärta blöder för dom jag träffat på, som är sjuka och fast i samma ekorrhjul som jag var i, och som inte tar sig ur det.
32 Comments
Vad härligt att ditt liv ordnat upp dig och att du nu kan se framåt med tillförsikt och fira din 35-årsdag. Samtidigt modigt gjort att dela med dig av din historia. Vi känner igen en hel del av din historia i en av mina döttrar som lidit av psykisk ohälsa sedan gymnasieåren och nu i 40-årsåldern fått ett ”riktigt” jobb och ett betydligt bättre mående. Önskar dig allt gott framöver!
Vad skönt att din dotter mår bättre. Det måste vara hemskt som närstående att se någon man älskar må dåligt, vilket tyvärr gjort att jag inte velat erkänna för mina föräldrar hur dåligt jag faktiskt mått. Ett jobb med den trygghet det innebär gör verkligen mycket för måendet. Allt gott till er och henne.
Det är otroligt tuffa år du har gått igenom, så det är härligt att ditt liv blev bra tillsist trots allt. Ja det är många som skulle behöva uppleva några år som sjuka, så att dom förstår hur deras beteenden och beslut påverkar människor som mår dåligt och är i underläge. Tur iallafall att djuren finns, för dom ger så mycket äkta vänskap, kärlek och glädje.
Jag önskar dig allt gott på fortsättningen av livets resa!
Reglerna verkar vara skapade för att pusha ut dom arbetsföra till studier eller jobb. Men är man sjuk hjälper det inte hur mycket någon pushar en, för det är inte viljan som saknas. Det är som att kräva att en person med brutet ben ska springa på samma villkor som en frisk person.
Allt gott till dig!
Det gör ont i mitt hjärta att läsa, men man blir stark jag vet av andra erfarenheter, tiden går fort i livet och man vill se så mkt o att resa är livet 🙂 har du nån resa på G? kram å fin söndag
Ja nu är jag så redo att fylla livet med fantastiska minnen. Jag har två utlandsresor på gång, i april och mitten av juni. Sedan hoppas jag ha energi nog att uppleva någon mysig ort i Sverige under sommaren.
Kram Eva
Vad svårt du har haft det, men ändå lyckats vända det till något positivt. Det är stort.
Så bra att du skriver om detta, kan säkert hjälpa många andra också.
Önskar dig allt väl.
Tack Lena. Ja jag hoppas det, att det kanske kan ge någon hopp om att det kan bli bättre.
Så öppet beskrivet, tack. Det är fint att få lära känna dig lite mer, även om din historia är fruktansvärd att läsa om. Blir glad att du idag mår bra och att djuren hjälper dig, de har en obeskrivlig kärlek att ge.
Tack Anna. Jag har dessutom “turen” att ha en kollega som har liknande problem som jag. Nu är det ju inte tur på riktigt eftersom jag hatar att se henne må dåligt, men vi kan prata med varandra om vi har en dålig dag och känna att den andra förstår.
Vad mycket du har gått igenom under din uppväxt och så hemskt med överfallet. Arbetsförmedlingen kan verkligen vara hemska då jag för cirka 15 år sedan stod ut med dom i nästan ett år. Skönt att du mår bra idag och så starkt av dig som delar med dig av din uppväxt. Kramis <3
Tack Netti. Jag är glad att du slapp Arbetsförmedlingen, för dom har verkligen inte förbättrats. Kram.
Verkligen tuffa perioder du har haft i ditt liv. Men gläder mig att ditt liv är bra nu till slut.
Ha en bra söndag.
Carin
Så modigt och fint skrivet av dig! Jag har ju följt dig ganska länge men visste absolut inte allt.
Så hemskt det du blev utsatt för som barn<3
Djur är verkligen det bästa, håller helt med 🙂
Hoppas du får en fin söndag!
Tycker det är så starkt att du kan gå tillbaka och se hur mycket du vuxit under åren. Du har verkligen haft det tufft men tror ändå det kan vara viktigt att titta tillbaka och inse hur livet ändras <3
oj wow, hujja vad du varit med om 🙁
Så modigt och starkt av dig att skriva! Men du har kommit långt, tänk så <3
och hästlivet, det är underbart!
Det var fint och modigt gjort att berätta allt som du har gått igenom. Tuff tid du har haft och nu lyckats vända till att må så mycket bättre. Bra gjort och det är klart att du ska fira din 35års dag med dunder och bång eller vad du känner för.
Ja dom instanserna är inte roliga att ha att göra med. Har också erfarenhet av dom, då jag dundrade in med huvudet före i den, som man då sa “berömda väggen”. Många tuffa år och som jag då och då kan få en liten känsla/påminnelse om ibland, som tur är kommer de väldigt sällan. Så har vi det där med bloggen/bloggar, inte behöver man skriva/läsa andras hela tiden. Det har jag känt att det ibland kan bli lite stressande. Man får göra det i sin egna takt, min blogg är min dagbok och att återvända till när jag letar efter vissa saker.
Snöig Kram till dig från mig.
Tack snälla för din kommentar. Vad skönt att du har återhämtat dig så pass bra, och förhoppningsvis har du lärt dig att känna igen varningssignalerna så kan agera i tid och försöka återhämta dig.
Jag kan uppleva liknande problem. Då märker jag att jag blir trött väldigt fort. En minuts promenad gör mig helt utmattad och det känns som att gå i uppförsbacke, varje rörelse tar orimligt mycket energi. Så hade jag det förra hösten, och som tur var hade jag en förstående chef som snabbt gav mig möjlighet att ha semester och återhämta mig.
Ja bloggandet ska ju vara roligt, och inte ännu en sak man måste göra på dagarna.
Kram.
Tack för att du berättar. Så modigt! Och vilken, vilka reso r du gjort. Både de inre och de “yttre”. Och så långt du tagit dig. Imponerande.
Mycket har du gått igenom och mycket har du med i bagaget.Du har klarat så mycket och hittat din plats i livet . Jag har ju hängt med dig i bloggen ett tag och tänker på alla resor du gjort och att du är ensamresenär och vill vara det- En verklig styrka .
Jag har med stor glädje följt med dig på dina resor runt om i världen och resan i det dagliga livet . Något som berikat mig.
Att skriva en blogg är ju ett sätt att få sina tankar på pränt. Vad gäller att läsa bloggar eller skriva blogg för egen del gör en det när det så passar och känns bra.
Önskar dig nu en riktigt fin födelsedag och allt gott i framtiden.
Varm kram
Tack för din fina kommentar Ditte.
Jag tror ensamresandet har en stor del i mitt förbättrade mående. I det har jag hittat mitt driv, jag har mål(eller snarare resmål) i livet som jag vill klara av. Samtidigt som jag stärks av att klara mig på egen hand, vilket såklart är en dunderkur för måendet.
Jag ser fram emot att fortsätta kika in på din blogg och få se dina fina bilder, både från när och fjärran.
Kram.
Du är fantastisk!
Jag kan inte hjälpa att tänka hur många människor som du inspirerar hela tiden med din styrka, din personliga resa och nu dina resor ut i världen.
Tack snälla du. Din kommentar gjorde mig verkligen glad. Jag vet själv hur det hjälpte mig när jag mådde dåligt att läsa om människor med problem. Att känna att jag inte var ensam om det, att fler kände som jag eller kanske hade ännu större problem men kämpade på. Och att jag dessutom kan skriva att jag mår bättre idag hoppas jag ska ge inspiration och hopp till andra.
Tack för det du delar med dig av. Du är verkligen cool som har genomgått allt detta och nu är här på andra sidan, med en helt oerhörd styrka! Jag förstår att det såklart inte är alltid, men bara att klara av att ta kampen..!!
Tack snälla för din stärkande kommentar. Jag blir alldeles varm i hjärtat.
Blir så ledsen av att läsa hur jobbig uppväxt du haft, även om det varit bra stundvis. Ingen ska behöva gå igenom sånt här. Du är så stark som delar med dig <3
Tack fina du. Förhoppningsvis har uppväxten gett mig styrka och förmåga att uppskatta livet ännu mer, nu när jag hittat rätt väg i livet. Kram
Starkt att du delar med dig! Glad att du kommit till en punkt där du hittat balans och att du fått en fast anställning! Grattis till det 😊
Jag är mycket imponerad över ditt mod att skriva rakt upp och ner som du har haft det och har det. Du har varit med om många tuffa puckar och jag kan tänka mig att det värsta är när man inte får det stöd man förtjänar att få, mycket på grund av andras oförståelse. Jag är glad att du har tagit dig igenom allt detta på det sätt som du har gjort. Aldrig hade jag anat att du bar på ett så pass tungt bagage som du har gjort.
Du skriver så bra svenska och det skriver jag för att jag nu vet att du är finskspråkig från början. Fantastiskt!
Mycket starkt att du delar med dig så här. Jag är säker på att du i din tur kan hjälpa andra som har och har haft det på liknande sätt.
Idag vill jag ge dig en riktigt varm kram! Tack Jossu!
Tack så hemskt mycket för din kommentar. Sådana här inlägg är väldigt svåra att skriva, både för ens egen skull men också p.g.a risken att påverka andra som mår dåligt ifall man är för detaljerad ang. sina självskador.
Att få stöd i Sverige är svårt med tanke på dom långa vårdköerna, och när man väl kommer fram är det långt ifrån säkert att människan är bra. Sverige är så pass dåligt att en fd. kompis läkare flyttade hem till Spanien, för han stod inte ut med att se hur sjuka svenskar behandlades.
Jag var finskspråkig från början, men lärde jag mig svenska på förskolan och sedan dess har jag ju varit omgiven av svenskar. Så det har i princip bara varit hemma hos föräldrarna som jag har pratat finska. Nu skulle jag nog säga att svenskan är bättre än finskan.
Jag hoppas att jag kan hjälpa någon att känna hopp, att det finns en väg ut ur mörkret.
Jag skickar en varm kram tillbaka.
Så skönt att ditt liv och ditt mående har ordnat till sig. Ganska så ofta känner jag att vissa myndigheter stjälper mer än vad det hjälper. Tyvärr får man väl säga så ibland undrar jag om vissa handläggare sover gott eller ä stolta över sitt arbete…
Det undrar jag också. Även om det inte är en själv som sätter reglerna så undrar jag hur man kan med att se till att dom följs.