Suomen suurin matkablogiyhteisö

Destinationer

Elite Park Avenue Hotel, Göteborg

Före och efter min resa till New York bodde jag på hotell i Göteborg. Jag brukar oftast flyga från Landvetter då det blir väldigt smidigt för mig. Jag kan välja att hoppa på tåget från jobbet och åka direkt till Göteborg, och i och med att jag redan har en giltig biljett för en del av resan så betalar jag endast 72 kronor.
Går planet väldigt tidigt på morgonen brukar jag sova på något av hotellen vid flygplatsen, men denna gången var det något senare avgång och alltså perfekt tillfälle att prova på ett av hotellen i centrala Göteborg.

Jag valde Elite Park Avenue, ett 4-stjärnigt hotell med ypperligt läge både för den som vill upptäcka Göteborg och för den som likt mig ska vidare till flygplatsen. Det ligger på Avenyn så det är nära till det mesta som Göteborg har att erbjuda.
För den som inte vill äta på någon av avenyns alla restauranger har hotellet två restauranger. Eller, om man likt mig varit vaken sedan 4.15 och vill ha något i magen innan läggdags utan att behöva vänta, finns Coop bara ett par minuter ifrån.

Som sagt hade jag vaknat tidigt och längtade efter en kort tv-kväll och sedan en god natts sömn. Så jag drog inte nytta av allt hotellet hade att erbjuda- som gym och relaxavdelning med två bastun och en liten pool.
Men desto mer drog jag nytta av badkaret i mitt badrum. Jag hade inte badat badkar sedan mitt badrum renoverades för flera år sedan och dom ersatte mitt kar med en dusch. Så skönt det var att krypa ner i det varma vattnet, och så avslappnad jag blev, vilket gjorde det ännu lättare att somna.

Morgonen efter väntade en god frukostbuffè innan jag tog mina saker, checkade ut och gick till hållplatsen Berzeliigatan där Flygbussarna stannar. En promenad som tog knappt 5 minuter. Som sagt, ypperligt läge.

“Jag ska bara” i New York

En kollega kallar mig ibland för “Jag ska bara” då det är en fras jag ofta använder. Den delen av mig var väldigt närvarande dagen då Central Park skulle besökas.
Jag går av vid metrostationen på Lexington Avenue istället för att åka ytterligare en station och hamna vid parken. För jag vill se byggnaderna i närheten av parken först. Jag kollar upp åt vilket håll parken är och börjar gå ditåt. “Det kommer gå fort” tänker jag. “Snart strosar jag i parken och det kommer bli så mysigt.”

Sen händer någonting. Det blir “Åh vad är det där för byggnad?” och jag ska bara gå ner för en gata för att kolla lite närmare och sedan fortsätta mot Central Park. Det händer så pass många gånger att jag till slut står vid Grand Central-stationen, ca 20 minuters promenad söderut från Central Park.


När jag ändå är i närheten kan jag lika gärna gå till Central Park via Fifth Avenue, så jag får passera Rockefeller Center där jag inte har varit än. Men inte ens det lyckas, för jag hittar en till fin byggnad som jag bara ska fota. Och mittemot den ligger Bryant Park som jag tänker vore trevlig att gå igenom. Parken visar sig ha en skridskobana, vilket är så trevligt att jag blir sittande ett bra tag.

Nu kommer fokuset och jag tar mig faktiskt åt rätt håll. Efter en kort vilopaus utanför Rockefeller Center och dess skridskobana är jag framme vid Grand Army Plaza, precis vid parken. Jag köper en falafelrulle och slår mig ner på en bänk i närheten av statyn som hedrar William Tecumseh Sherman. Det är över 3 timmar sen jag tänkte att jag snart är i parken.
Men i nästa NY-inlägg har mina ben fått vila, jag är mätt och fokuserad. Dessutom fortsätter solen att skina. Perfekt för att äntligen gå in i parken med andra ord.

Norrut- Med trevliga stopp längs vägen

Från Manhattans sydligaste del rör jag mig norrut. Men inte alltför länge, för jag kommer fram till Trinity Church med sin vackra, gotiska stil. Jag ser människor gå in och jag blir nyfiken på interiören. För att komma in måste man passera en säkerhetskontroll, vilket känns riktigt sorgligt. Att det ska behövas skyltar och kontroller för att folk inte ska ta med sig vapen in i kyrkan.

Trots den fina interiören med dom målade fönstren blir mitt besök väldigt kort. Ljudet av en borrmaskin(?) ekar i kyrkan så det känns inte det minsta rofyllt. Då känns t.o.m dom vältrafikerade gatorna mer fridfulla.
Jag promenerar vidare mot mitt nästa stopp. Med tanke på dekorationerna kan ni kanske ana att det är kvarteret Chinatown.

Nu blir det en lång promenad då jag fortsätter norrut och slutligen hamnar på gatan Fifth Avenue. Solen håller på att gå ner när jag passerar Empire State Building, och när jag är framme vid New York Public Library har stadens ljus börjat tändas upp.

Apropå stadens ljus. Vi avslutar bland ljusen, reklamen och folket på Times Square. I nästa inlägg har solen gått upp igen och det bjuds på ytterligare en molnfri dag. Perfekt för en fortsatt promenad med andra ord.

Det har hänt en del…

Man ska väl börja med dom dåliga sakerna först och avsluta inlägget i en positiv anda, eller hur?
Idag fick jag reda på att älskade Nero inte finns mer. Nero är min morbrors hund, som kom till honom efter att hans hund Jaro hade råkat para sig med grannens tik, en finsk stövare. Grannen och han kom överens om att min morbror skulle behålla en av valparna och han valde Nero.

Nero har fått en hel del fina år med sin pappa. Men så hade han en dag slutat äta, och efter att han drack vatten hade han kräkts. Min morbror åkte såklart till veterinären med honom och där hade det konstaterats att han hade diabetes, och att det skulle krävas att han fick en injektion med insulin varje dag.
Man vet ju inte hur man själv hade gjort. Min första tanke hade nog varit att jag hade gett injektionerna, men om hunden reagerar negativt på sprutan, hade jag velat se den rädd varje gång sprutan kom fram och gny av smärta och rädsla-varje dag?
Men ingen ide att spekulera. Min morbror tyckte inte det kändes rätt mot Nero och valde därför att låta honom somna in, även om det kändes tufft.

Jag har alltid refererat till Jaro som “min prins”. Han är så fin. Och något av det bästa jag vet är när jag ligger och sover i gästrummet och han tröttnar på att vänta på mig. Då vaknar jag först till av ljudet av dörrhandtaget, och sedan lyckas han få upp dörren och kommer in nöjd och belåten för att få en kram.
När jag fick höra att han skulle bli pappa och att jag skulle få träffa hans son den sommaren blev jag överlycklig. Och vilken sommar det blev. Jag satt i soffan och kollade på fotbolls-VM medan Nero ställde sig med framtassarna på mina knän för att komma upp och få uppmärksamhet, klappar och kramar.

Här ligger han med pappa Jaro bakom sig. Jag hoppas vi ses i himlen Nero, då ska du få alla klappar och kramar du kan önska.

Men innan dess har det hänt riktigt bra grejer. Jag fyller 35 år i år, närmare bestämt på valborg.
Jag har fått beviljad ledighet. Kan det vara så att jag bokat en resa? Svar: Ja.
Jag har även fått beviljad ledighet i juni. Kan det vara så att jag bokat en till resa? Svar: Ja
Så om allt går vägen trotsar jag hettan och spenderar födelsedagen i Bangkok med poolhäng om vädergudarna är med mig. Samt tempelbesök.
Och i juni laddar jag batterierna i turkiska Side.
Jag vet att många har åsikter, speciellt om Turkiet. Men kan vi inte bara lämna det åt sidan för en stund och glädjas åt min glädje? För jag är verkligen glad över båda resorna.



Om ni inte kan glädjas åt det kan ni kanske glädjas åt tillskottet i min marsvinsfamilj. Hon har varit här några veckor men då det varit mycket att ta in för henne med nytt hem och kompisar så har hon varit rädd av sig, och jag har inte tyckt att det varit läge att stressa henne genom att plocka fram mobilen och fota.
Men här har ni henne- Lilla Taika. Som betyder magi på finska.