Vi lämnade alltså vänskapsmonumentet i förra inlägget. Efter ett kort fotostopp vid en frusen källa vars mineral ger den en brun färg gick färden vidare till den lilla staden Stepantsminda, 11 km från den ryska gränsen.

 

Framme i Stepantsminda hjälpte GoTrip-chauffören mig att få kontakt med en annan chaufför. För nu skulle vi till en kyrka, Gergeti Trinity Church, uppe på berget. Jag hade läst om vägen dit innan min resa. Det rekommenderas inte att man försöker köra själv då den är så svårkörd, och dessutom lerig och hal så här års. Så det var väntat att min chaufför skulle lämna över jobbet till en lokalbo med erfarenhet. Det ingår inte i GoTrips pris utan det får man betala extra för, vilket står på deras hemsida när man bokar turen.
Min GoTrip-chaufför erbjöd sig att följa med upp. Jag tackade ja till det då den andre chauffören inte verkade kunna ett ord engelska, och dessutom kostade det mig inget extra.
Chauffören väntade på oss på parkeringen. En halvtimme fick vi på oss att besöka 1300-talskyrkan och fota utsikten.
I entrèn till kyrkan låg korgar med saronger samt sjalar. Kvinnor måste nämligen bära kjol samt ha en sjal på huvudet för att få besöka ortodoxa kyrkor i Georgien. Håret behöver inte döljas helt utan jag bar min sjal så den täckte ungefär som en luva gör.

 

Jag bestämmer mig för att inte stanna i Stepantsminda. Det känns för sent på året för att kunna utnyttja vandringslederna med tanke på underlaget, och staden i sig känns ganska sömnig och utan sevärdheter. GoTrip-chaufförens förslag att åka till en sevärdhet i Sno lockar mig desto mer.

 

Dessa stenstatyer som föreställer olika berömda georgier är skapta av Merab Piranishvili. Den första skapades 1984 och hans arbete pågår fortfarande. Så vem vet, det kanske kommer en till skulptur till samlingen en vacker dag.

 

Sedan är det dags för hemfärd, med nästan pinsamt många stopp för att jag ska få fota.

Hemma igen efter en resa med många upplevelser som jag vill dela med mig av. Det var lite nervöst innan min avresa. Georgien hade mycket jag ville se, men hur skulle jag göra det på bästa sätt? Och hur skulle det gå med språket?
Som tur var hittade jag Wanderlush:s blogg där hon tipsade om GoTrips sida. Och det var bara fördel efter fördel. Jag kunde välja en tour eller lägga upp en egen färdplan. Efter att jag valt datum fick jag en lista på tillgängliga chaufförer och deras bilar, sen var det bara att filtrera så att jag endast såg dom engelsktalande. Priset var fast och betalningen skedde kontant när resan var avslutad.
Och dessutom ingick fotostopp längs vägen.

I detta och nästkommande inlägg ska jag ta med er på en av GoTrips turer, längs den georgiska militärvägen  från Tbilisi norrut till Kazbegi och bergsområdet som kallas Stora Kaukasus. Jag trodde att gränsen till och från Ryssland var stängd. Men så fel jag hade. För det var en enorm mängd lastbilar längs vägen som var på väg norrut till Ryssland. Förutom hundratal lastbilar passerade vi även lösgående boskap. Vissa gick för sig själva och vissa hade sällskap av herdar och vallhundar.

Cirka 65 kilometer från Tbilisi var det dags för första stoppet, Zhinvali Reservoir som blev klart 1985. Innan det låg det en by där, och under vattenytan återstår en kyrka som kan ses dom dagar då vattennivån är lägre.

 

Strax därpå kom vi till slottskomplexet Ananuri som ligger vackert vid vattnet.

Färden fortsatte medan bergen blev högre och högre. Vi passerade skidorten Gudauri och stannade vid monumentet som byggdes 1983 för att symbolisera vänskapen mellan Ryssland och Georgien. Inuti visas scener från rysk och georgiska historia. Men det mest spektakulära är inte själva monumentet utan utsikten över Djävulsdalen.
På vägen till monumentet stannade jag för att titta på hästarna, både dom som stod bundna och flocken med lösgående.

 

Jag blir alltid nervös när jag är så högt upp och står nära kanten. Så det var med lite skakiga ben som jag gick tillbaka ner till parkeringen och bilen. I nästa inlägg går färden vidare norrut mot ännu fler vackra vyer.

Sist jag skrev ett inlägg var det måndagen efter min älskade Tähtis död. Jag var så glad att jag inte somnade under natten utan höll mig vaken trots min väldiga trötthet. Så att jag kunde finnas där och se till att hon höll sig så varm som möjligt, stötta henne när hon blev svag och se till att jag och hennes marsvinskompisar fanns där när hon somnade in. Jag var också glad att jag lagt tiden och pengarna på operationen, för att avliva utan att ge henne en chans hade jag inte kunnat leva med.
Samt att jag hade två marsvin kvar att leva för.

Men det var det enda jag kunde glädjas åt. Kan ni förstå frustrationen att en tand tar död på den ni älskar? Att se den ni älskar sluta äta och veta att om hon bara svalde så skulle det finnas hopp och nog gå att lösa. Men hon försöker inte ens svälja. Allt ni matar med ser ni rinna ut ur munnen och slutligen ser ni krafterna försvinna.
Att förlora ett marsvin när det inte är av ålderdom är den värsta känslan jag kan uppleva. Det är givetvis smärtsamt när marsvinen somnat in p.g.a ålder också. Men då slipper jag åtminstone gå runt med frågan: Kunde jag gjort mer? Borde jag åkt med henne till närmsta öppna djursjukhus 2,5 timme bort? Kunde det skett mirakel och dom på något sätt fått henne att svälja? Jag kan ju tyvärr inte få veta vad marsvinet vill och tror är bäst utan beslutet ligger helt på mig.

Jag stannade hemma från jobbet den måndagen och grät. Det gick nog inte en halvtimme vaken tid utan att mina tårar rann. Och inte blev det bättre av att allt verkade påminna om henne. Sängen hon somnade in på, i frysen låg påsen med pulvret jag försökte stödmata med, när jag skulle googla dök alla mina desperata sökningar upp, på köksbordet låg en paprika som hon hade älskat att äta…

Men hålet i bröstkorgen har blivit till “bara” en klump sorg. Nu befinner jag mig i Georgiens huvudstad Tbilisi och tanken är att bloggen ska börja fyllas med Georgien-inlägg och mera positivitet.

Jag ger er en liten smygtitt på hur denna molniga dag sett ut.